Habiliteringen, den mest skyddade verkstaden i detta land?

Jag kan inte låta bli att skriva ett inlägg om habiliteringen, alltså landstingets avdelning för barn, ungdomar och vuxna med handikapp. Jag har aldrig vart i kontakt med vuxenhabiliteringen så den har jag ingen som helst erfarenhet, kanske fungerar den annorlunda? Här kommer iaf några av mina tankar om barn och ungdomshabiliteringen;

För det första, vet ni var habilitering står för? Det står för göra duglig, vem fan vill gå till ett ställe och träna som bara har som målsättning att göra en duglig?! Duger inte alla precis som dom är, oavsett hur dålig kroppen funkar? Självklart gör man det!! Att tro nåt annat är bara bullshit! På nåt sätt går den här mentaliteten att göra någon duglig igenom hela organisationen, det finns liksom ingen vilja att få de som går där och tränar att bli så bra som dom bara kan, det går istället ut på att ge barn och föräldrar så mycket hjälpmedel som de behöver istället för att försöka träna så att man inte behöver hjälpmedlen. Och självklart ska man bara acceptera sin situation och absolut inte ha någon vilja och glöd för att förbättra den och försöka få ut så mycket som möjligt av de resurser man har. De som inte vill ta emot hjälpmedel kollar man lite snett på och tycker att dom är konstiga som inte vill ta emot hjälpmedlen som ska göra vardagen såå mycket enklare. Men vad händer då om man sätter ungar i rulle som egentligen skulle kunna lära sig gå bara dom fick rätt träning? Jo dom blir sittandes där resten av sitt liv.. Tyvärr är jag inte ensam med dom här erfarenheterna, de flesta man pratar med som varit i kontakt med habiliteringen har inte mycket gott att säga om dom..

Nee, jag skulle istället vilja ha ett namn som står för att göra bra, bäst, grym! Och det är självklart den mentaliteten som ska genomsyra hela organisationen! Det borde vara en mänsklig rättighet att få den träning man behöver för att kroppen ska bli så bra som det bara går! De sista åren när jag var inskriven på habiliteringen så var jag inte där särskilt ofta, kanske en gång om året för en ortopedrond då 5-10 personer skulle studera hur jag gick och sen komma med ett förslag om eventuella åtgärder, bara ortopedronden är ett kapitel för sig, kanske återkommer till den senare. Men iaf, då när man satt där och väntade såg man bara en massa personal som sprang om varandra och såg viktiga ut, men vart är alla barn?! Jag undrar fortfarande vad dom gör hela dagarna, det kommer jag nog aldrig få veta..

Det ska bli väldigt intressant att se hur lång tid det tar innan dom börjar att erbjuda träning med inerventionsmetoden, 2 år? 5 år? 10 år? Någon gång borde dom inse att dom ligger ljusår efter med sin typ av sjukgymnastik. Men kanske är det en skyddad verkstad som ingen vågar börja rota i?