Varför?..

Är det så lätt att gå och fundera över och tänka på sånt som man bara borde släppa och inse att man aldrig kommer att förstå.. På något sätt måste jag ju gilla att plåga mig själv..

Ramla är ingen höjdare..

..först gör det ont fysiskt, ganska så mycket ont ibland. Men framför allt så känns det så jävla generande, jag är 23 och jag kan fortfarande inte gå som folk, något de flesta lärde sig innan de fyllde 2! Men så ska man ju inte tänka, men det är lätt att göra det när man ligger där på marken för andra gången på tre dagar.. Men det är klurigt, det känns så nedvärderande på något sätt när inte benen gör som jag vill, när de inte ens klarar av att ta mig framåt utan att jag hamnar på marken.. Värst är det när det händer bland folk som jag precis har lärt känna lite smått, isch..

När jag var liten, kanske fram tills att jag var 7 år gammal så försökte jag alltid övertyga mig själv om att min kropp bara var seg i starten och att jag skulle "ta igen" försprånget som alla andra hade när det kom till att gå när jag blev lite äldre, det hoppades jag på när jag var liten :) Det var inget fel på hoppet då ïaf! Men så blidde det ju inte så klart.. Men jag kunde ju drömma iaf :) Jag tror det fanns perioder när jag tänkte att allt bara var en lite dålig dröm och att jag skulle vakna en dag och allt bara funkade! Oj vad mycket skumma saker jag hoppades på och funderade över när jag var liten, synd att jag inte skrev ned allt! Men en del saker kommer jag fortfarande ihåg, bland annat vad jag önskade vid ett stjärnfall mitt emellan B-linge och Häggeby när jag cyklade på min cykel med stödhjul och mina ben var ganska så trötta.. Tyvärr berättade jag det för pappa 5 minuter senare och det får man ju inte göra med önskningar som man vill ska slå in :P

Tid och blabla

Något av det drygaste med min kropp är ändå att så mycket tar längre tid för mig än vad det gör för någon som inte har ett rörelsehinder. Bara en sån sak som att sätta sig i bilen eller få på sig kläderna. När E, T och jag var i Valencia i höstas så började T och jag klä på oss ungefär samtidigt en morgon, när han var klar hade jag fått på mig 1,5 strumpor, det gjorde mig lite irriterad och frustrerad.. Tänk vad mycket extratid jag skulle få om jag kunde göra allt sånt lite snabbare..

Jag förstår verkligen inte hur folk runt omkring står ut med mig ibland, tänkte på det i slutet på förra veckan när vi var ute och åkte bil, jag var sist in och ut varje gång vi åkte/kom fram. Måste bli lite drygt i längden för personer runt omkring mig som ständigt måste vänta.. Men iofs, det är väl ett (självklart?) självvalt beslut kanske, jag tvingar ju ingen att vänta på mig.

Minnen från ganska så länge sen

Idag försökte jag för andra gången i mitt liv sätta mig på en cykel som inte var av dammodell. Det gick inte riktigt lika illa som förra gången, den här gången var det ju bara jag och cykeln som jag försökte komma på som hamnade på golvet. Den gången, jag tror att jag gick i 4:an eller 5:an, blev det ingen blå och enligt mig snygg cykel av killmodell utan istället blev det en lila cykel av flickmodell. Men den var lätt att komma på iaf och jag lärde mig cykla på den.

Idag lyckades jag efter lite trixande komma upp på cykeln men då var sadeln för låg för att jag skulle kunna cykla på den.. Den här gången vet jag inte riktigt vad det kommer bli än, kanske skippar cykel helt. Näe, att försöka cykla på något annat än en damcykel är nog att sträcka sig efter något som är lite för långt borta och hoppas på för mycket..

Det är lite bittert, allt blir så förbannat mycket mer komplicerat p.g.a. den här kroppen, ibland känner jag att jag inte riktigt har ork och energi till det.. Menmen, alla har vi väl något som vi måste kämpa med, men ibland blir det lite för mycket och det känns inte som om jag har energi till något annat än det absolut viktigaste, resten får liksom hamna lite vid sidan av på hold.. Tråkigt men så är det.

Lite spännande är det allt

Igår tog jag på mig fel skor. Mina skor som jag brukar ha var tyvärr mindre användbara efter fredagens regnoväder (kombinerat med en klantig rille som hittade den största av alla vattenpölar att plaska ned i!!). Jag trodde att det skulle gå ganska så bra, men det blev bara jobbigt. Inga ilägg i skorna gjorde dom inte så sköna, sjukt vilken skillnad det kan göra! Och jag blev väldigt trött i både ben och fötter och jag druttade så klart på ända, eller ett fall rakt framåt är nog en bättre beskrivning :P

Nu har jag ett par snygga blåmärken på vänster armbåge och knä. Men tanken med det här inlägget var inte att bara klaga, skit händer, lägg in det i livets kalkyl och det blir så mycket lättare!

Igår när jag hade tagit mig upp och tagit mig i säkerhet (trottoaren :P) så slappnade jag så klart av lite, oj vad mina sen började rycka fram och tillbaka då, framför allt höger knä levde sitt eget liv! Och det fortsatte det med under halva middagen, ingenting fungerade för att få det att lugna ned sig. Det syntes sån tur inte så mycket eftersom jeansen som jag hade var ganska så pösiga :) Adrenalin och spasticitet är en spännande kombo, tro mig! Nu återstår det bara att se om det gick hål på både jeans och tröja eller om jag klarade mig. Hoppas att det bra var huden det gick hål på :)

En liten smådryg koppling..

Jag vet inte hur det är för er andra men när jag anstränger mig, framför allt när jag går långt och blir trött av det så ökar min salivproduktion något brutalt, det är smått irriterande.. Det är precis som att kroppen kommer på att den måste svettas lite genom munnen oxå och sätter igång och sprätter ut saliv. Extra jobbigt blir det när man ska försöka gå och prata samtidigt, då känns det bara som man ser ut som en liten snorunge och läpparna som inte kan sköta sin egen hygien..

Men det kanske finns någon koppling hos alla mellan ansträngning och salivprod. eller så är det bara hos mig...

Nytt och fräsht

Har skapat en ny blogg för USA-vistelsen, det är lite för mycket som är lite för bittert på den här bloggen för att det ska passa in med en massa roligheter från usa så det kan nog vara bra att starta en ny för USA-äventyret!

http://rilleiusa.blogspot.com/

Men jag kommer nog fortsätta att skriva ett litet inlägg då och då här med :)

Snart bär det av!

Närmare bestämt imorgon förmiddag! :D

Det känns bara helt vrickat, grymt, sjukt, galet, nervöst, men framför allt väldigt väldigt kul! Ibland kan en galen sak som man slänger ur sig och bestämmer lite så där halvt under en kväll med två kompisar bli verklighet och ta en väldigt långt!

Nästa gång jag skriver något här kommer jag att befinna mig på andra sidan jorden, nästan iaf :)

Lite för mycket som är oklart..

Jag är en kontrollmänniska, punkt slut. Jag måste han kontroll på det mesta för att det ska kännas bra. Just nu är det lite väl mycket som är oklart inför på onsdag för att det ska kännas riktigt bra. Men det kanske löser sig ändå, jag kan ju hoppas det iaf :)

Usch, fy fan vad jag är nervös! Och nervositet drar för det mesta med sig ett härligt kaos i mitt virrvarr av tankar. Hur katten ska jag få ordning på det nu igen..

Mammas scanner

och jag kommer inte särskilt bra överrens, det tar alltid en massa tid så fort jag ska använda den och scanna något dokument. Men nu har jag förhoppningsvis scannat allt jag behöver innan jag åker.