Det e rätt häftig känsla, hur man från en dag kan gå och tro att allt skit (om man nu får kalla det så..) med kroppen alltid ska vara som det är, till att på allvar börja tro att allt kan bli bättre, och att på allvar börja tro att det kommer att bli det! Fast å andra sidan var det rätt läskigt oxå, jag hade ingen som helst aning om vad som väntade! Lite som att kasta sig ut med förbundna ögon och inte veta om det är spikad nedanför eller om det är ett gäng härligt rosa (eller ljusblå kanske?) moln som fångar upp en.
Nu två månader senare har jag lite bättre koll på vad som händer i kroppen. Det e fortfarande mest småjox som mest jag själv märker som har förbättrats :) Fast det e klart att de som känner mig bra eller har ett tränat öga även ser skillnad. Jörgen var här och knäckte till min rygg nu i helgen och bland det första han sa var att jag höll upp överkroppen på ett mycket bättre sätt jämfört med vad jag gjorde för två månader sedan :) Kul att höra! Det har så klart jag lagt märke till själv oxå, inte minst genom att jag haft träningsvärk lite här och var i ryggmusklerna senaste månaden! Så klart att jag får det när jag använder muskler jag inte använt tidigare.
Småjox som blivit bättre:
- Högerhanden går bättre att använda, sakta men säkert.
- Jag behöver inte längre gå och kolla ned i marken när jag går för att inte bli yr!
- Jag har bättre koll på vad som är rakt, och vad armar och ben och hej och hå är i förhållande till varandra.
- Jag har fått en mer positiv inställning till det mesta :) Märks framförallt på vilka saker jag går och grubblar på, lite mer färgglatt helt enkelt.
- Jag har börjat äta mycket mer!
- Jag sover numera utan att be medan jag sover! (=sover inte med högerhanden fastkramad i vänster!)
- De största förändringarna är nog sådant som inte syns på utsidan ;)
Något jag ofta märker är vilken konstig blid min hjärna har över kroppen, och om hur något ser ut, men det hinner jag inte skriva om nu.. Får bli någon annan dag :) Det här inlägget blev inte riktigt som jag hade tänkt det, menmen det blev nog bra ändå!
Härligt att höra att du märker och ser en skillnad. Det är precis som du säger. Tidigare trodde man inte att det kunde bli bättre än vad det var, nu vet man att det kan bli bättre och att det kommer att bli bättre. Sakta men säkert!
SvaraRaderaSuper kul o höra om framstegen :) följer med spänning din blogg!
SvaraRadera/Kristin
Hej Rickard.
SvaraRaderaJag gläds med dina framsteg. Jag ser att Linn gör samma resa. Det är ni värda efter allt slit hos Kerstin.Utan det jobbet hade era framgångar inte varit lika stora tror jag.Dina sockor är klara jag ska försöka leverera dem till din mamma. Kram Lisa
Linn: Ja men precis, och inte går det så sakta heller ;)
SvaraRaderaLisa: Tack, ska meddela det till mamma :) Nee det hade dom antagligen inte, antagligen har vi en ganska så bra "grund" för att det ska kunna bli bättre. Men jag önskar att jag hade varit mer seriös och lagt ner mer engagemang redan i den träningen, då hade det nog gått ännu bättre nu :) Lätt att vara efterklok!
Kul att höra att det går så pass bra! Härligt att träningen har så många positiva effekter :) Kör hårt!
SvaraRaderaVa kul att det blir positiva förändringar :) Både fysiskt och psykiskt :) Är jätteglad för din skull!!!!!!!
SvaraRaderaHälsningar Sara glömde jag ju :)
SvaraRaderaHej Rickard! Härligt att få läsa din blogg om livet före och efter elektrodressen. Det gör oss glada att höra om din egna positiva uppfattning. Jag som skriver är förälder till en tjej på 16 som har lite svårare i ord att beskriva sin upplevelse av den, mer än att hon blir trött så jag följer gärna dina fortsatta rader. Nog tycker vi som följer henne att hon sitter lite rakare. Heja på..........du och alla som kämpar, hälsningar Anita
SvaraRaderakul att höra om dina framsteg.
SvaraRaderaFöljer med spänning din blogg
Härligt!
SvaraRadera