Förut har jag trott att det bara har varit hemma hos oss som mamma har tränat med mig och fixat och donat medan pappa har inte riktigt haft lika stor del i det hela, av förklarliga skäl har det varit så hemma hos oss. Jag har alltid trott att det har varit annorlunda hemma hos andra men nu efter att jag läst på diverse forum där föräldrar till rörelsehindrade barn skrivit om bland annat träning så har jag insett att det är precis likadant hemma hos de flesta andra också. Varför?!
Jag trodde att det oftare var män som var intresserade av kroppen och träning och att få ut det mesta möjliga ur kroppen och som tycker att sånt är intressant? Begränsas det intresset till om kroppen funkar finfint och är som den ska? Och att de inte ser någon riktig mening i att börja med ett utgångsmaterial som inte är något vidare? Eller har det med pengar att göra? Att familjen tjänar ekonomiskt på om mamman är hemma och tar hand om det handikappade barnet jämfört med det motsatta? Eller är det ett val av mammorna att ta hand om träning o.s.v. och inte släppa in de stackars papporna?
Det logiska tycker jag skulle vara om det delades upp lika. Om inte annat för att få en jämn arbetsbelastning.Pappan borde få ut precis lika mycket som mamman av att träna och umgås med sitt barn. Och självklart stärker det barnet som tränar om hon/han märker att båda föräldrarna visar intresse i träningen!
Jag har ingen aning om vad det egentligen beror på, men jag tycker att det är förbannat konstigt att det är som det är! Jämställdhet finns det ju tydligen ett fint ord som heter, varför då inte leva efter det också? Kanske har jag stuckit ut hakan om något jag inte har en aning om igen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar