På torsdag har vi redovisning i ett stort projekt i skolan, så dagarna är minst sagt långa.. Jag vet i fanken om vi kommer bli klara i tid, det börjar kännas lite hopplöst..
Men det var ju inte det jag skulle skriva om hade jag tänkt :) I torsdags var jag och såg Jonas Helgesson tillsammans med mamma och E i Upps. Han var inte riktigt lika grym som förra gången jag såg honom men ändå väldigt bra! Precis som förra gången var det väldigt mycket av det han sa som jag kände igen mig i, framför allt det som handlade om de tankar man har om sig själv och sitt handikapp. Under en del så pratade han om att många som lever med ett handikapp inte tycker att de klarar av att göra någonting alls, och att många tänker "det där klarar jag nite av, och inte det där och nite det där heller". Riktigt så illa är det inte för mig sån tur är, jag vet att jag klarar av att göra det mesta, men jag tycker däremot att det mesta jag gör gör jag mycket mycket sämre än någon som inte har ett handikapp.. Det kan vara jättelarviga grejer som egentligen är fullständigt skitsamma om jag inte klarar av att göra lika bra som andra, så lite dumt är det nog ändå.. Och lite larvigt :P Ett problem är nog vilka man jämför sig med, bör jag jämföra mig med andra som lever med ett handikapp och känna mig grymt nöjd för att jag har tränat upp mig så bra siom jag ändå gjort? Eller ska jag jämföra mig med er andra som inte har något handikapp? Vilka jag aldrig kommer att komma ikapp men det kommer iaf att få mig att sträva efter något och kämpa.. Svår nöt att knäcka, egentligen borde man nog bara tävla mot sig själv, men hur lätt är det då att alltid tänka så? Inte så jäkla lätt alla ggr..
Något annat som han kom in på var hur han gjorde de ggr de bara kändes tungt, då ringde han till en kompis och sa till honom/henne att han inte ville ha ett samtal, han ville bara prata och klaga av sig. Tyvärr är väl jag llite dålig på att sprida ut vilka som får ta mina såna samtal :P Mamma får 99 av 100, tyvärr.. Men så är det.. Vissa dagar blir det bara kaos och allt känns bara fruktansvärt tung och man är ledsen, arg, frustrerad och bitter i en härlig blandning. Och man behöver egentligen inte så många bra svar utan man behöver mest bara klaga av sig en stund.. Sorgligt men väldigt sant.. Menmen, det kanske är bättre det än att bara gå och snurra runt allt i huvudet för sig själv? Iofs klagar jag ju av mig rätt bra här på bloggen ibland oxå :P
Och fy tusan vilket tur jag har haft som har lärt känna alla de jag har lärt känna på kth de senaste åren :) Om jag tänker tillbaka 5 år så trodde jag nog aldrig att jag skulle ha lärt känna kompisar som jag utan att känna mig jobbig kan be hämta ett glass vatten eller en kopp kaffe/te från automaten. Men tanke på hur många ggr jag drack någonting till maten i gymnasiet så är det nog iofs inte så konstigt.. De gångerna går utan problem att räkna på fingrarna! Jag är väldigt glad över att slippa vara orolig över det nu :)
Det var något mer jag hade tänkt att skriva om men det har jag glömt vad det var nu så det var nog inget viktigt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar