I lördags när jag var och dök och träffade ett gäng andra personer som lever med ett rörelsehinder så kom jag och tänka på att vad mycket mer vissa av dom skulle klara av bara dom var vana att kämpa lite mer och inte ge upp så förbaskat lätt! Eller få hjälp med de saker de ber om hjälp med på en gång, utan istället bli ifrågasatta, klarar du verkligen inte det här själv? Visst, självklart kämpar alla på sina individuella sätt men garanterat skulle hälften av dom kunna göra betydligt mer själva än dom gör nu om dom bara vågade och tillät sig själv misslyckas. Men det är något läskigt det där att misslyckas.. Jag funderade även på vad det beror på, varför tycks vissa ha en envishet och en styrka av stål medan andra hellre ber om hjälp för minsta lilla sak? Handlar det om uppfostran kanske?
Skulle jag få gå med dom under en dag eller en vecka, gärna med någon som idag har assistent så skulle dom få se att dom skulle klara av mer än vad de någonsin trott att de gör! Att be om hjälp med något för att det är lite jobbigt skulle inte funka på mig! Mycket tror jag oxå beror på lathet, det är lättare att be någon om hjälp än att göra det själv! Jag skulle garanterat vara hatad redan efter 10 minuter eftersom jag skulle vägra hjälpa till med alla enkla skitgrejer.
Jag påstår inte att jag är perfekt och gör allt rätt, tvärtom. Jag har mycket jag behöver jobba med och jag skulle behöva våga och vara betydligt modigare inom mycket jämfört med vad jag är nu. Men det ska däremot mycket till för att jag inte ens våga mig på att pröva något som innefattar fysisk ansträngning, och visst oftast går det bara man är envis och går in med inställningen att livet ibland kräver att man tar i lite och kämpar! Men ibland så klart går det åt helvete, men hur ska man veta vart gränsen går om man aldrig misslyckats?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar