Den här kroppen gör verkligen att vissa saker blir svåra på annorlunda sätt än vad de egentligen ska vara svåra på, som till exempel min hobby, jag vet precis hur jag ska dra spakarna för att få flygplanet att gå dit jag vill, det är inte det svåra, det svåra är att få händerna att göra som jag vill och dra spakskrällena i rätt riktning! Det är där klurigheten kommer.. Skulle jag ha finliret i händerna skulle det nog inte vara några större problem ens för mig att klara av vissa manövrerar som mina kompisar klarar galant..
Sen kommer min dumhet som vanligt och spelar mig ett spratt, idag var det ett par som gick förbi varav mannen sa "Du är duktig på det där, du verkar veta vad du håller på med". Och då börjar jag fundera, var det duktig att jag klarade av det trots att jag har ett handikapp eller skulle det ha varit bra och han skulle ha sagt samma sak även om någon annan icke cp skulle ha stått där och gjort samma sak? Fast det kanske egentligen inte spelar någon roll, eller? Är det faktumet att jag har ett handikapp och gör det som gör att det är bra gjort? Ibland funderar jag nog lite för mycket, det kan jag erkänna...
Nu har jag bestämt mig, jag skiter i en kurs som jag sökt, en kurs som verkar ta galet mycket tid. Tid som jag inte kommer att ha i höst. Och skulle jag få någon tid över så finns det mycket vettigare saker att lägga den på. Så får det bli, nu får det vara slutvelat!
Ja det är jäkligt skönt när man bestämt sig! Nästan oavsett vad man bestämt är det skönt att ha tagit ett beslut så man slipper ägna mer tid åt att gå och vela :)
SvaraRaderaDet där med komplimanger är svårt. Generellt brukar jag tänka att jag bara ger komplimanger när jag ärligt och riktigt menar det... och då får man nog utgå från att andra personer funkar likadant.
Det är det verkligen, mycket tid som går bort på att vela annars.
SvaraRaderaJa det gör jag oxå, men jag har varit med om tillfällen då folk uppenbart inte riktigt har varit ärliga..