Hrm

Jag erkänner, jag är helt slutkörd, iaf i kroppen och skallen är nästan lika igenkorkad och slutkörd den med. Att gå så mycket som jag har gjort den senaste 1,5 veckan sliter tyligen mer på mig än vad jag har velat erkänna för mig själv, jag blir helt slut av det. Fötterna gör ont och musklerna skriker efter vila, och givetvis tappar jag kontrollen över tankarna och självkänsla och självförtroende försvinner någonstans ner i avgrunden.. Jag hatar när det blir så här :( Allt jag vill är ju bara att kunna vara som alla andra, kunna hantera en normal vardag utan att bli helt slutkörd så enkla saker som att kunna följa med och käka lunch en bit från skolan eller gå till zoo:t, mer än så begär jag inte. Skulle jag inte följa med de andra i klassen på lunchen eller efter skolan, skulle jag bli utanför p.g.a. det eftersom det är när man umgås och gör saker tillsammans som man bygger de flesta vänskapsband. Men det blir ju ändå bara pannkaka av allt eftersom jag tappar all energi och sen blir jag bara grinig och inåtvänd och säger inte så mycket, och blir således ändå lite utanför och off och kan nog uppfattas som skum av andra. Svårt val hur jag än gör blir det inte rätt. Antagligen är det något jag bara borde vänja mig vid.

Jag har alltid trott och tänkt och hoppats att det ska bli bättre, eller att jag åtminstone ska inse för mig själv att det är så här det är och det kommer alltid vara så här, lev med det. Men nej då, än har jag inte kommit så långt, undra om jag någonsin kommer att komma dit?

Antingen offrar jag all energi på det fysiska så finns det inget kvar till resten sen, eller så avstår jag vissa saker och orkar vara människa och vara glad och trevlig och någon som andra människor kan tycka om och ha något utbyte av att umgås med. Och vad fan ska jag välja av det? Men om jag skiter i att försöka leva ett normalt, aktivt liv, hur kul skulle det vara då? Inte särskilt, och hur intressant skulle jag då vara för andra personer att umgås med? Även är där svaret, inte särskilt..

Ibland funderar jag på om det är något fel på mig när det kommer till de socialabitarna.. Varför är jag så ofta den som hamnar lite på kanten, lite utanför? Varför blir jag så ofta den som inte riktigt har någon att hänga med när det kommer till socialaaktiviteter, t.ex. här på skolan? Är det för att jag är annorlunda? Och folk är lite rädda för allt som är annorlunda? Är det för att jag totalt saknar socialkompetens, och att det saknas något i mig även när det gäller det? Eller beror det på att jag är så grymt osäker på mig själv? Antagligen en kombination av annorlundafaktorn och min osäkerhet.

Jag vet att man inte ska vara bitter och låta sig själv knäckas av sådant man inte kan göra något åt, men idag har det bara inte gått att hålla modet upp, det har bara inte gått. Tro mig, jag försöker! Tyvärr kommer de dagarna lite titt som tätt, jag orkar helt enkelt inte med mig själv. Imorgon kommer det antagligen att kännas bättre och jag kommer återigen orka vara den jag vill och borde vara, eller iaf lite mer åt det hållet. Tyvärr blev det här ett väldigt långt och bittert inlägg, men ni som känner mig bra vet att kan vara väldigt bitter ibland, men sån tur är brukar det gå över rätt så fort.

Nu ska jag gå och fixa till mig så jag kan visa mig ute bland folk igen utan att skämmas alltför mycket och sen försöka pallra mig iväg till Sainsbury's och köpa frukost till imorgon, kylskåpshyllan ekar väldigt tom. Sen kanske det blir någon film tillsammans med en stor 400-grams chokladkaka, jag gillar godispriserna här i England, 2£ för 400 gram god choklad är inte fy skam :)