Ramla är ingen höjdare..

..först gör det ont fysiskt, ganska så mycket ont ibland. Men framför allt så känns det så jävla generande, jag är 23 och jag kan fortfarande inte gå som folk, något de flesta lärde sig innan de fyllde 2! Men så ska man ju inte tänka, men det är lätt att göra det när man ligger där på marken för andra gången på tre dagar.. Men det är klurigt, det känns så nedvärderande på något sätt när inte benen gör som jag vill, när de inte ens klarar av att ta mig framåt utan att jag hamnar på marken.. Värst är det när det händer bland folk som jag precis har lärt känna lite smått, isch..

När jag var liten, kanske fram tills att jag var 7 år gammal så försökte jag alltid övertyga mig själv om att min kropp bara var seg i starten och att jag skulle "ta igen" försprånget som alla andra hade när det kom till att gå när jag blev lite äldre, det hoppades jag på när jag var liten :) Det var inget fel på hoppet då ïaf! Men så blidde det ju inte så klart.. Men jag kunde ju drömma iaf :) Jag tror det fanns perioder när jag tänkte att allt bara var en lite dålig dröm och att jag skulle vakna en dag och allt bara funkade! Oj vad mycket skumma saker jag hoppades på och funderade över när jag var liten, synd att jag inte skrev ned allt! Men en del saker kommer jag fortfarande ihåg, bland annat vad jag önskade vid ett stjärnfall mitt emellan B-linge och Häggeby när jag cyklade på min cykel med stödhjul och mina ben var ganska så trötta.. Tyvärr berättade jag det för pappa 5 minuter senare och det får man ju inte göra med önskningar som man vill ska slå in :P